nu, äntligen . har jag tatt mig tid till att skriva lite om ätstörningar. förklara lite grann vad jag gått genom & försöka få folk att fatta hur hemskt det är.
när jag först fick frågan om jag kunde skriva om detta hade jag ingen aning om vad jag skulle skriva om, för mig finns det inte så mkt att säga. jag är väldigt öppen om att jag har ett problem & hade grova problem förut.
så vad ska man säga? det började tidigt för mig med tankar om att svälta sig osv, när jag var så liten var det inte så vanligt alls men hela tiden kände jag ett behov av att bli smalare. dock hände ingenting speciellt i så tidig ålder.
två år senare ungefär började jag satsa ordentligt på pingisen, eller satsa & satsa jag hade tänkt det iaf. hade dåliga resurser i klubben jag spelade i så jag tränade en del själv (springa osv).
2007 dog min farfar oxå, som jag var väldigt väldigt nära. jag är inte helt säker, men jag tror idag att det berodde mkt pga hans död som jag blev helt fucked. helt plötsligt började mina svälttankar bli mkt mer, jag tränade som ett djur (det är så lätt & dölja för sina förändrar när man tränar själv oxå) & sakta men säkert åt jag sämre & sämre.
efter ett tag kunde jag nästan inte ta en tugga utan att spy upp det. i början var det mkt fingrar i halsen osv men det leder oftast till att magen inte vill ha ngt alls tillslut så det fungerar inte att äta helt enkelt.
det är ungefär vad som hände. pga att jag började såhär så fick jag sluta med det jag älskar mest i hela världen, det jag brinner för. jag fick inte träna alls. träningen blev min drog, jag älska att springa & springa & springa tills jag inte kunde stå på benen. DÅ var jag nöjd med mig själv.
jag har haft tur som insåg att detta inte var bra för mig i tid. det blev aldrig livsfarligt, men det blev tillräckligt grovt för att jag nu flera år senare fortf får kämpa.
vissa perioder kan jag inte äta, det fungerar bara inte & andra kan jag äta jätte mkt. dom senaste månaderna började jag gå ner mkt igen & åter igen blev det som en flashback & jag fick kämpa för att inte falla tbx. så fort jag ser att jag börjar gå ner i vikt blir jag besatt, räknas kalorier & svälter mig. (svälter mig kanske är fel ord, för jag har fortf inget spec behov av att äta) blir alltså inte direkt hungrig.

hade jag vetat när jag var 11-12 år att jag skulle behöva kämpa med detta när jag var 17 & i resten av mitt liv hade jag aldrig gjort som jag gjorde. jag ljuger om jag säger andrainte påverkar mig heller, alla pratar om att gå ner i vikt just nu, man dricker måltidersättningar och räknar kalorier. jag vill skrika på dom & få dom att fatta att det är FARLIGT! förstår ingen att det är en sjukdom? men det påverkar mig, jag vill oxå. jag VILL bli smalare, men jag får inte & det vet jag.

väldigt få blir friska, så snälla tänk efter. mat borde ni älska, ät vad fan ni tkr är gott. vi är unga, vi kan ta tag i det när vi är vuxna förfan!

jag hoppas detta var lite vad ni hade tänkt er.
puss! //amanda